Kärleken till en ö

25 februari, 2017 /  Kärleken till en ö
Vår 6 i topplista

Många av personerna i boken berättar om egna favoritplatser på ön. Ställen man återkommer till och som betyder något extra.  Själva behöver vi inte gå så långt. Är det en fin sommardag sitter vi gärna med en trevlig bok i solen på vår brygga. Ser båtar och människor passera. En annan favorit är vad vi kallar ”Solnedgångsberget”, dvs utsikten mot Munkhuvudet och Lysekil när man kommit upp på bergen norr om Mor Johannas äng. Eller bara en stilla kvällspromenad på Långbryggan.

Vår 6 i topplista

  1. Vår egen veranda. Ljuset och utsikten. Dessutom praktiskt nog väderoberoende.
  2. Långbryggan. Ingår i den obligatoriska kvällspromenaden. Ljumma sommarkvällar med skratt och klirr från båtar och Skottaren.
  3. Planlöst flanerande mellan hus och sjöbodar, Hans med kamera och stativ.
  4. Vår egen lilla brygga. Solen som värmer, folklivet med alla som rör sig på bron och bryggor. En god bok i knät.
  5. Inre vägen till Grindebacken genom Alekär’t. Årstidernas skiftningar. Gullvivorna som svämmar över på ängarna.  Göken på våren. Näktergalen en sommarkväll.
  6. Munkhuvudet, gärna när det blåser lite mer om sensommaren. Då här det häftigt att hitta en plats i lä och spana på havsfågel. Har man tur kan man se havssulor eller t o m en mindre lira som Hans såg 2007.

Från Alekärret mot Grindebacken


17 februari, 2017 /  Kärleken till en ö
Hus i släkten

Böckerna Gullholmen, Lilla Härmanö och Stora Härmanö, som kommit ut senaste åren är fantastiska på många vis. I dem kan man också göra sin egen lilla släktforskning utan vare sig internet, mikrofilmer eller gamla arkiv. Det är bara att ”surfa” från sida till sida och från hus till hus. I vanlig släktforskning går man väl mest bakåt och söker sina förfäder. Men med dessa böcker som innehåller alla hus och husägare, kan man ”gräva” på ett annat vis. Jag började med att markera alla farmors släktingar rakt bakåt med rött och alla farfars med mörkblått. (Okej, inte helt genusneutralt ;)!)  Det gick ganska lätt. Särskilt som farfars farfars far osv bodde i Kullen 117 (röda huset i bilden) i flera generationer! Begränsningen är förstås öarna. De som flyttat in eller flyttat ut kommer inte med.

Sedan fick jag för mig att börja ” gå nedåt” också. Dvs markera även släktingar som pappas kusiner och deras barn, mina tremänningar, också rimligt lätt. (Nu med rosa respektive ljusblått!) Här har jag ju hyffsad koll i verkligheten också (även om jag kanske inte känner igen riktigt alla jag möter utan viss hjälp…) Jag har kommit igenom flertalet av farmor och farfars kusiner också, men sen börjar det bli jobbigt! Och ganska ofta sorgligt faktiskt. Idag följde jag en Kristina Pettersdotter (f 1780) som var min farfars farfars farfars syster. I sitt första gifte fick hon fem barn, men inget överlevde längre än till 5 år. Sen stod det att hon gifte om sig och flyttade till ett annat hus med nye maken. Jag bläddrade desperat vidare för att se hur det gick denna gång – och jo! I detta andra gifte fick hon en dotter, som sedan övertog huset. Jag kunde andas ut.

Roligast är ju när jag hittar att jag är släkt med folk som jag känner till eller hört (och glömt) att vi är släkt med. Det finns väl ett åldersperspektiv i detta. När man som jag närmar sig 50 uppstår ett aktivare intresse för ens ursprung och när barnen har flyttat hemifrån finns det plötsligt mer tid att söka information.

Arbetet med boken ”Kärleken till en ö” har förstås också ökat min nyfikenhet på både mina förfäder och mina mer avlägsna släktingar på ön. På en så här begränsad geografisk plats finns naturligtvis massor av kopplingar. Det visar sig till exempel att min farfars farmor föddes i ett hus som nu ägs av en av dem som Hans intervjuat till boken. En annan som är med i boken har jag känt till att jag är släkt med, men inte riktigt hur. Men nu vet jag att min farfars far Patrik (på bild och vitt hus) var kusin med hans farfar. Hänger ni med? 😉 Så väl mött alla ni i 4:e, 5:e, 6:e och 7:e-led! Vi har knappast fler gener gemensamt än andra grannar, men lite kul är det…

Emmalena


15 februari, 2017 /  Kärleken till en ö  /  Natur
En havsörn piggar upp!

Boken har fått namnet ”Kärleken till en ö – och vägarna dit”. Ön, Gullholmen, är på flera sätt unik, men samtidigt är känslor av samhörighet med en plats och en hembygd också allmängiltiga. Det kan vara en annan ö, i en annan skärgård, eller en by på landet eller en helt annan plats, som fått ett särskilt rum i ens hjärta. Därför tror vi att även de som inte har en relation med just ”vår” ö kan känna igen sig.

I boken möter vi några vars kärlek och band till ön kan beskrivas som orubbliga. Men också andra som erkänner att det finns en gräns. En praktisk gräns för vad som är rimligt. En gräns kan vara skillnaderna mellan att vara fastboende och fritidsboende. På så vis är kanske vår egen kärlek till Gullholmen ändå villkorad. Alltför eländigt väder och alltför hopplösa färjetider påverkar vår lust och vår möjlighet att besöka ön. Att hinna med sista färjan på fredagarna har till exempel blivit svårt, om vi inte har möjlighet att sluta våra jobb tidigare.

Bergen är grå. Havet är grått. Himlen är grå.  Vissa dagar undrar man hur någon kan stå ut på en sådan plats. Ogästvänligt är bara förnamnet.  Men samtidigt, även en gråmulen dag kan bjuda på naturupplevelser, som man missar om man stannar hemma framför teven. Köld och vind biter i kinderna och fingrar och tår blir stela. Men plötsligt ser man en havsörn över Tvestjärten. Målmedveten på kraftfulla vingar drar den söder ut mot Käringön. Och så har även den tristaste februaridag får ett magiskt skimmer!

Emmalena och Hans


10 februari, 2017 /  Kärleken till en ö
Bokarbetet går framåt med stormsteg!

Senaste veckorna har det hänt mycket på bokfronten. Vi har till exempel fått en framsida till boken och det är den vi visar här. Vi är riktigt nöjda med den! Det är förstås Gullholmen, men ur ett litet annat perspektiv. Hoppas ni också gillar den.

Förra fredagen fick vi även tillbaka textmanuset från förlaget. Emmalena hade börjat drömma mardrömmar om det. Tänk om vi tagit oss vatten över huvudet? Tänk om förlaget trots allt inte skulle gilla stilen och hur det är skrivet i? Tänk om det skulle krävas riktigt genomgripande ändringar? Tänk om förlaget tyckte att något kapitel inte alls passade in? Tänk om allt behövdes skrivas om från grunden?!

Att öppna mejlet från förlaget med det genomgångna textmaterialet var lite som att få tillbaka en tenta. Kan man blunda, hålla för ögonen och öppna en fil samtidigt?  Nåja, efter en snabb genomscrollning kunde vi i alla fall konstatera att vi var godkända – puh! Sen var det lite kommentarer i kanten här och var med frågor och synpunkter, men trots allt inte så farligt. I själva verket var det förstås bara bra att få hjälp att göra det bättre. Ett par korta textavsnitt fick skrivas om och något annat kortas ner, men inget dramatiskt. Några onödiga utropstecken och extra punkter har strukits, medan andra har fått vara kvar…

Hans var mer lugn. Bilderna har sorterats och bearbetats av och till under hela hösten. Bra med erfarenheten från flera fotoutställningar och tidigare utgivning av bok med mycket bilder. Utmaningen med bilderna har varit att få dem att passa som helhet till berättelserna i boken. Hans har fått god hjälp med att bolla bilder med sin fotokamrat Lennart Augustsson. Lennart säger alltid vad han tycker om en bild, rakt upp och ned. Men det är klart att oron ändå finns där att det ska visa sig att det saknas en viktig bild till en berättelse. Den går ju inte att ta nu. Nä, vi får lita på vårt arbete vi gjorde när vi tog de flesta bilderna i somras.

Nu är både textmanus, foton och bildtexter inskickade till formgivaren. I bästa fall får vi ett första utkast till påseende om några veckor. Det ska verkligen bli spännande och roligt. Då får vi äntligen se hur boken kommer att bli på riktigt! Och då återkommer vi med mer om det här på bloggen. Så småningom kommer vi nog att bjuda på en liten förhandstitt från något uppslag också.

Emmalena och Hans

Hans vid sin fotohörna


28 januari, 2017 /  Kärleken till en ö
Tidiga minnen från Gullholmen

I boken möter vi några som berättar om sitt första möte med Gullholmen. En relation måste börja där. Med någon sorts möte, eller hur? Vid mitt första besök på Gullholmen var jag en halvårsgammal bebis, och jag kan knappast hävda några egna minnen från denna ”Summer of ’69”. Men mycket annat från senare år minns jag. Som roddturer med farfar Peter (jo, han stavade så, även om uttalet var ”Petter”). Särskilt en gång när vi blev attackerade av arga måsföräldrar på en holme, eftersom jag absolut ville komma nära och fotografera de söta, prickiga dunbollarna mellan klippskrevorna, (med Kodak Instamatic, lånad av mamma). Jag minns pumpen i köket med kallvatten från vattentanken. Och alla dessa midsommarfiranden, när jag hade fått ny klänning av farmor Bertha och det alltid började regna klockan 15!

Här klänger jag runt på räcket mellan vårt hus och ”nedre hagen” sommaren-73. Ett av alla udda favoritställen för ett barn. Jag testar att sätta mig på det fortfarande ibland, för att se att det håller ;)!

Emmalena


22 januari, 2017 /  Kärleken till en ö
Poängsättning, ”flaggning” och sortering

Bilderna som jag kommer använda till boken är tagna under en tidsperiod på nästan 10 år, varav två tredjedelar är tagna under 2016. Hur väljer man då bland tusentals bilder? Det är en kombination av bokidén som utgångspunkt och ett bra bildsorteringsprogram som stöder tanketrådarna. Det första jag gör när jag lägger in bilderna från kameran till datorn är att märka dem på olika sätt med metadata. Märkningen består av plats, vad som finns på bilden och en första markering om bilden är bra med en flagga och poängsättning. Datorn tar ju själv hand om datum och det tekniska som  kameramodell, objektiv, tid, bländare mm. Det kan ju tyckas att det går bra att göra den här sorteringen och bedömningen någon annan gång, men i ett sådant här bokprojekt underlättar det betydligt att detta grundarbete redan är gjort.  

Jag använder bildbehandlingsprogrammet Lightroom för sortering och bildbehandling. I enstaka fall bildbehandlar jag i andra program som Photoshop och Perfectly Clear. Jag kommer berätta mer om  bildbehandling vid annat tillfälle. I Lightroom har jag gjort en hel del olika typer av kataloger för att sortera bilderna. Här kan samma bild förekomma i flera mappar och det är bra i början innan pusslet är klart. Exempel på mappar är först och främst namnet på dem som är intervjuade. Olika bedöningsnivåer på alla bilder med märkningen ”Gullholmen” ger mig möjligheten att bara se utvalda  bilder som ”flaggade”, alla över ”en poäng”, ”3 poäng” och motsvarande. Vidare har jag mappar med vinterbilder, sommar, höst, vår, natur, hus och sjöbodar, detaljer mm.  

Inom respektive mapp försöker jag sortera bilder som liknar varandra tillsammans. Beroende på innehåll i mappen kan sortering vara utifrån liknande vy, färgton motiv mm.  

Nu börjar det roliga och kanske det svåraste, välja bilder till respektive kapitel. Här görs även en koll så att det inte kommer med dubbletter av en bild. Tanken är att bilderna så långt som möjligt ska ha  en anknytning till berättelserna i texten, samtidigt som de tillsammans måste bilda en helhetsbild  genom hela boken. 

Allt eftersom bilderna blir klara skickar vi dem till en god vän som kritiskt granskar och lämnar synpunkter. Ett nödvändigt bollplank helt enkelt! Bilderna som vi tar fram är ett underlag till förlagets formgivare, som sedan kommer lägga ett stort arbete att få bild och text att tillsammans berätta om kärleken till en ö.

Hans Flyman


18 januari, 2017 /  Kärleken till en ö
Välja bilder till en bok

Peter Patriksson spejar mot hamnen från sitt hem 1991

Jag har varit på Gullholmen i snart 27 år och tagit bilder. På den analoga tiden var det för mig naturligtvis diafilm och svartvitt. Som de flesta andra blev jag hänförd över denna ö, byggnaderna, detaljerna och naturmiljön. Under åren med småbarn blev det inte så mycket fotograferat. Det var dessutom en brytningstid mellan analogt och digitalt. Oavsett om kameran har varit med på promenaderna eller inte, har jag alltid varit både nyfiken och fascinerad av alla vyer och vinklar. Genom åren har jag lärt mig att hitta bland husen och kunnat komma tillbaka när ljuset varit det rätta.

I den här typen av miljöer har de flesta lättare att kunna få bra bilder. Ställer man sig bara på bron och vänder kameran mot Gullholmsön, så blir det en bra bild! Men har du provat att byta vinkel för att se skillnaden? Prova att gå ner på bryggan norr om bron och rikta kameran eller mobilen i samma riktning. Vad händer? Jo, du får en annan förgrund. Du slipper broräcket och får en bättre förgrund i form av en båt som ligger vid en brygga. Ögat kan nu först se det vita och det gula huset på höjden, gå tillbaka med blicken och se båten, kanske ser man lite av vattnet, man kikar på bryggan och de charmiga sjöbodarna, fastnar särskilt på den äldre mysiga sjöboden. Kanske funderar du på hur gammal den kan vara?

Ungefär så här försöker jag resonera när jag ser ett motiv. Vad var det jag föll för? Kan jag utveckla denna tanke? Kan jag ta bort något som stör t ex, soptunnor, ledningar, räcken och fula prylar. Flytta på mig och få en bättre vinkel? Genom åren har jag hittat mina favoritplatser som jag gång på gång återkommer till beroende på ljus, tid på dygnet, väder, årstider mm. Det har hänt flera gånger att jag varit inne i huset och helt plötsligt sett att ljuset ute har förändrats och blivit spännande! Rusat ut med kameran till en plats som passar för det ljuset. Det här resonemanget är den första sorteringen av bilder. Redan innan bilden är tagen!

Hans

Här ser du en av mina bilder från bron mot ön. Hur ser din ut? Kommentera gärna på Facebook!


14 januari, 2017 /  Kärleken till en ö  /  Natur
Lite mer om boken mm

Vassrugg vid Hammarö sydspets

Idag tog vi paus i arbetet, det var vi värda nu när textmanuset är inskickat. Vi åkte ut till en av de fina platserna här i Karlstadtrakten, Hammarö sydspets. En bit in i skogen efter Hammarö fågelstation såg vi en liten, mycket ljus, fågel som vi blev nyfikna på. Hans fick upp stativ och kamera och lyckades ta några bilder. Senare fick vi hjälp av Per Gustafsson för att artbestämma den till snösiska. Kul tyckte vi, eftersom vi inte ser den varje år.  Ute på sydspetsen var det lugnt och stilla. Vänerns vatten låg öppet och klipporna var vita av frost. Några vasstrån stod kvar i klippskrevorna.

Men ni vill väl säkert också veta lite mer om boken? I tio kapitel berättar tolv människor om sin unika relation Gullholmen. Några är infödda, andra inflyttade och ytterligare ett par är fritidsboende. Vissa upplevelser delar de, andra skiljer sig åt. En del känner vi igen från oss själva, annat ger nya spännande perspektiv och insikter. Fotografier av dem själva i deras vardag och närmiljö, blandas med många andra bilder från ön. Allt ifrån panoraman till en ensam trut på ett tak.

Snösiska vid Hammarö fågelstation

Vindkraftverk vid Gässlingegrundet, Vänern


10 januari, 2017 /  Kärleken till en ö
Hur ska det hänga ihop?

Här gör vi en allra sista sortering av kapitelordningen, innan manuset skickas in till förlaget på fredag.  Vad och vem som ska bli första kapitlet har vi bestämt sedan länge. Det blir den första intervjun som Hans gjorde tidigt i våras. Den blev startskottet till hela boken:  Ett ”Yes –  nu kör vi!”

Fast riktigt så enkelt var det inte… Många timmar ägnade vi åt att fundera kring bokens tema.  En vacker ö. Vackra foton av vacker ö. Människorna på ön. Människornas relation till ön. Hur hamnade man här? Varför stannade man kvar eller varför kom man tillbaka?

När vi till slut kände att vi hade en idé som fick våra hjärtan att så lite fortare, ja då gällde det att få ett förlag med på noterna också. Synopsis med presentation av vår bokidé och oss själva. Det var arbetsamt, men givande. Och när vi sedan fick ett ja från förlaget – Då var det ”Yes!” igen, och så körde vi vidare.

Emmalena och Hans


7 januari, 2017 /  Kärleken till en ö
Årets första besök på Gullholmen

Årets första besök på Gullholmen började med en hundrastpromenad och därefter en mysig lunch på Gullholmens hamncafé. Snabbt kom vi i samspråk med ett par andra trevliga gäster som har hus på Lille Gullholm. Första kvällen avslutades med snöyra och strömavbrott…

Denna helg gör vi sista kompletteringarna för boken. Boken består av tio kapitel och över 200 foton. Emmalena filar på bildtexter och rubriker.  Hans springer ut och in för att fånga det rätta ljuset mellan dimbankar och tunga skyar. Kanske blir det ytterligare en bild till boken? Det har åtminstone blivit mycket trevligt tjôt på bron!

I den här bloggen kommer vi berätta om vägen till den färdiga boken. Det blir inblickar i vad vi gör just nu och tillbakablickar på året som gått. Så småningom kommer några smakbitar från boken.

Läs mer om boken på fliken bredvid ”Om boken-Kärleken till…”



Page 3 of 4