Det är rubriken på ett av kapitlen i boken. Nu så här i maj tar växtligheten fart. Vi gläds åt de små skirt gröna löven på träden, blå- och vitsippor och snart hela ängar lysande gula av gullvivor. Men att behålla ett öppet landskap är inget som sköter sig själv. Betande djur, röjning av snår och buskar och naturvårdsbränning är metoder som används för att hålla Härmanö öppet och tillgängligt. Ett aldrig sinande evighetsarbete, som flera som medverkar i boken berättar om.
Bergsbyn Montsonis
Vi själva har besökt ett helt annat öppet landskap i veckan. I södra kanten på Pyrenéerna drygt 1,5 timmar från Barcelona bodde vi ett par dagar i en liten by med anor från 1000-talet. Utsikten över jordbrukslandskapet och de delvis snöbeklädda bergen vid horisonten var hänförande. Inget hav. Inga gråa klippor. Men ändå finns faktiskt likheter med Gullholmen. En glesbygd med fantastiskt landskap, men med få bofasta. I byn där vi bodde var det fortfarande lågsäsong. Bara en liten restaurang tillika reception var öppen, och då på beställning. Turisterna var en handfull fotografer och fågelskådare. Det var ett norskt par, några britter och vi själva. Hans fotograferade fåglar och Emmalena gjorde egna strövtåg bland bergen och intilliggande byar. På kvällen utbyttes historier om dagens upplevelser. På sätt och vis inte så olikt Hamncafét, Gullholmsbaden eller Wintervallen på Gullholmen!
Och boken är nu på tryckeriet! Inte många veckor kvar till Kristi himmelsfärdshelgen, när det är dags för boksläppet. Väl mött då! Till dess, glöm inte att sakta in ibland och se till att bara njuta av dessa ljuvliga vårveckor.
Emmalena och Hans
Utsikt från vårt hotellrum i Montsonis
Minervauggla
RödfalKspar-Kom igen, se på mig!
Byn Montsonis
Spelande småtrapp – kolla in kragen!